30 års jubileum och den sista IRONMAN tävlingen!
– Det är helt galet mycket människor vid Richter-passet, de skriker och springer med en medan man trampar uppför. Gör allt för att peppa och skjuta in ytterligare energi så man kan öka tempot uppför. Hänger mig kvar i aerobarsen och pulsen stannar stadigt på 151 slag. Så det är så här det är för TdF cyklisterna när de cyklar upp för vägarna i alperna med all publik, helt underbart! Många är utklädda, den ena mer utspökad än den andre.
Men vi hoppar tillbaka några dagar och hamnar i början på veckan, måndag och en tidig morgon i Sverige. Lättar från Arlanda redan innan klockan slagit 7 och framför mig väntar en tur först till Frankfurt med en kort paus på några timmar sedan vidare mot Kanada och Vancouver, en nätt liten tripp på ca 11 timmar.
Landar på andra sidan havet och klockan har bara hunnit bli 3 på eftermiddagen, tappat en timme utav dygnet på vägen över Atlanten och det är tokhett ute. Inte ett moln på himlen,
som att landa mitt i en ugn. Med den bristfälliga och uteblivna svenska högsommarvärmen så passar jag på att njuta så mycket det bara går. Blir upphämtad utav min vän och värdfamilj och får en snabb guidning utav staden och dess omgivning under några dagar innan färden för oss vidare inåt landet, över bergen och till en stad som heter Penticton. (Lite kort historia, IM i Kanada Penticton firar i år sitt 30 års jubileum. En utav de äldsta nu gående IM tävlingarna som finns näst efter IM Kona (Hawaii) och en utav de största räknat till antal deltagare. De har de senaste åren haft tillgång till uppemot 3000 startplatser!).
Anländer till Penticton onsdag eftermiddag, staden är fortfarande lugn. Visst är det fullt utav triathleter mest överallt. Men staden har ännu inte börjat göra i ordning allt inför söndagens tävling. Nere vid stranden simmar ett tjugotal personer i våtdräkt. Det är riktigt varmt ute, +30 grader och vattentemperaturen ligger enligt rykten just nu på över 23 grader. Börjar fundera lite för mig själv att fortsätter det så här kommer det bli en ruskigt jobbig resa. (Lite mer historia, förra året 2011 hade de +37 grader och det vara rena slakten ute på banan. Ambulanser som körde i skytteltrafik överallt och hämtade upp folk som var uttorkade. Ovanpå det så tog även vattnet slut på flera utav depåerna! Men även hört motsatsen från vänner som gjort tävlingen “back in the days”, då det varit lite småkyligt vid start för att slutligen när de kommit till bergen under cykelmomentet börjat regna och hagla! Tävlande fick cykla omkring inlindande med fleece och värmefoliefiltar, ambulanser som då fått åka runt och fiska upp en massa nedkylda athleter.) Så med det i minnet visste jag att det fanns en viss risk att det kunde vara varmt. Men kort och gott så kan allt tydligen hända under IM Kanada.
Åker direkt upp till stället där jag ska bo. Varit lite smått skeptisk ända sedan jag bokade boendet men det visar sig vara en total fullträff på alla plan. En gigantisk villa uppe bland vinodlingar och vildhästar(!) cirka 2km från centrum där en fantastisk dam vid namn Barb har en Bed & Breakfast. 4 st otroligt lyxiga sovrum, ett utav rummen – KINGS PALACE är mitt bokade rum. Här fanns redan mitt bagage levererat, min cykelväska med hela vapenarsenalen som blivit kvarglömt i Frankfurt. Otroligt proffsigt åtgärdat utav LuftHansa att rätta till misstaget och köra det ända ut till min slutdestination! Plockar ihop cykeln, ser över skor och kläder innan jag beger mig ut och trampar ur lite lätt på ny mark, en ny kontinent. Får bli en kort tur på under timmen. Allt känns ok och verkar funka. Tillbaka till huset och får möta de som bokat upp de andra rumman. Visar sig vara en Kanadensare och en Amerikansk familj.
Torsdagen börjas med en lättare simtur nere vid stranden innan frukost. Och jo, farhågorna besannas vattnet är riktigt varmt och det inte alls kul att simma med våtdräkt.
Trots att klockan bara slagit knappa 07 och solen nyligen kommit över bergen så är värmen riktigt påtaglig. Resten utav dagen tillbringas med att hämta ut startkuvert, cirkulera i expo området och bara prata med en massa likasinnade. Alla är nästintill överdrivet glada och trevliga. Svårt att inte ha någon att prata eller dela tankar med. Gör stan och ser till att fylla på energiförrådet ordentligt med en massa god mat.
Fredagen går helt i vilans tecken. Passar då även på att syna banan lite närmare. En bansträckning som ändrats ett ytterst fåtal gånger under de tidigare 29 år som varit. 2003 så var det stora skogsbränder som härjade inte alls långt ifrån staden och banan vilket gjorde att tävlingen var bara minuter ifrån att ställas in då de tävlandes säkerhet inte gick att garantera. Tills då slutligen ett mirakel hände och vindarna helt oväntat bytte kurs och vände så att de kunde fullfölja tävlingen men med en del banjusteringar. Annars så är banan känd för sina enkla singelvarv. Simningen som går i Okanagen lake, där man simmar ut ca 1600m vänder 90 grader höger för ytterligare 400m och sen höger och hem igen nästan 1900m. Cykelbanan är en tuff och mycket krävande bana som går i ett helt makalöst vackert landskap uppe i bergen (hur man – jag alltid lyckas pricka in dessa tuffa cykelbanorna är mig ett mirakel!)
Ett singelvarv där första 4-5 milen är “förhållandevis” flacka med en del mindre småbranta stigningar som kvickt går över. Sedan efter 60km markeringen så börjar det på riktigt med bland annat den berömda klättringen upp för Richterpasset, 3 långa backar uppåt som avlöser varandra. Efter dessa kommer ett böljande landskap med 11 “kullar” (mindre berg) som ska rullas och trampas över innan man kommer till “out and back”.
Ännu ett rätt flackt parti innan man ger sig i kast med resan hemåt och de klättringar som måste göras där. Backarna är ofta inte överdrivet branta (max ca 7-8grader) utan de har lyckats dra banan så att det ist är utförsåkningen som får den brantaste delen. Löpningen är även den en riktig pannknackare som först går genom stan och sedan vidare ut till strandvägen längs Skaha lake ända bort till staden Okanagen falls och för att där vända 180 grader tillbaka till finish line.
Detta är ju även samma startsträcka som cyklingen har, och sittandes på cykel så är de backarna som bjuds på ingen större match men jag inser att till fots kommer det bli ett riktigt krigande och kämpande för klara alla de stigningsmetrarna som bjuds på. Sakteligen öppnas nu ögonen en smula till och de högt uppsatta måltiderna jag tidigare drömt om inser jag nu inte riktigt kommer kunna nås på en bana som denna samt de förutsättningar som råder på plats med vädret.
Äntligen lördag och mindre än 24 timmar till start. Ser till att komma ur min enormt stora
lyxiga säng riktigt tidigt för att få till rytmen i kroppen, en sista trimning utav dygnet. Bike och bag check-in idag, men innan dess så ser jag till att få igång kroppen efter fredagens degande och totala slappande. Lite lätt simning med en följande cykling och enkel löpning. In med cykel och påsar för både T1 och T2
. Inga direkta konstigheter eller nytt under solen. Gjort detta förut och både kropp med knopp känns riktigt bra nu. Lugn som en filbunke med harmoni i själen. Resten utav lördagen går fortsatt i lugnets tecken, roddar i ordning med det sista uppe i huset, alla flaskor med sportdryck etc, går över min foodplan ännu en gång. Visualiserar loppet i mitt inre, gång på gång. Slutligen är det dags för att somna in.
TÄVLINGSDAGEN
Klockan ringer 04:03, det är söndag morgon den 26e augusti och efter ca 6 timmars sömn mår jag prima. Hör redan att alla andra i huset är vakna, de skramlas en del i köket. Tassar mig upp och hugger in på det som dukats fram. Blir en lätt frukost, vi är alla tysta men glada. Sakta börjar det ljusna ute medans jag återvänder till rummet för att byta om till tävlingskläderna och packa ihop det sista utav de redan framlagda sakerna. Hinner med en liten vilostund där jag lyssnar igenom ett par låtar från min Spotify IRONMAN Canada playlist, en utav dem som på senare tid hamnat på listan är “Just idag är jag stark” med Kenta Gustafsson. En egentlig bajen-klassiker men har även spelats innan start på den svenska tävlingen Järnmannen och i år då Kalmar/Sweden Ironman. Ger mig goda vibbar och tro på dagen som väntar.
Vi åker ner i samlad trupp klockan 05:20, nere på stan är det redan fullt ös. Det är nästan så man tror att vi är bland de sista som anländer. Rör oss mot tävlingsområdet som nu utvidgats än mer till att innefatta en del utav Main street, där står hundratals atleter på rad och väntar på att få sitt nummer skrivet på kroppen. Får mitt nummer 716 målat på båda överarmarna och underbenen samt min ålder på höger vad så att mina konkurrenter lättare kan hålla ett öga på mig. Vi splittrar upp och jag beger mig iväg för att ladda mitt vätskebälte och preppa cykeln med flaskor, pumpar slutligen cykeldäcken till rätt tryck – 120psi.
Ut på en lätt joggingrunda för att få igång magen lite och sedan köa till wc för att se efter om något mer vill komma ut. Snabbt avklarat och det blir dags att glida i våtdräkten. Klockan är redan 06:40 och det är 5 minuter kvar till proffsen ska ge sig av. De får en 15 minuters försprång så vi andra får något att jaga. Stressar mig inte direkt ner i vattnet, suger i mig en gel med vatten innan jag kliver igenom check point och ut till startfållan. 06:50, tio minuter kvar till start. Jag beger mig ut i vattnet och simmar lite, några korta 10-20meters ruscher och lite säl/ryggsim bara för att få in känslan. Den är bra, riktigt bra och vattnet känns inte alls lika varmt som tidigare dagar, säkert nere på en 21 grader nu. Söker min position vilket är tänkt att vara någon utav kanterna. Sedan tidigare har jag bestämt mig för att försöka plocka en vänsterflank men det är så mycket folk att det är riktigt svårt att komma längst ut till vänster. Startytan räcker inte till och folk har brett ut sig utanför på sidorna för att få plats. Säkert en 4-500 personer som hamnar på sidan utanför startlinjen. Jag ställer mig just så att jag får startsnöret framför nästippen och bröstkorgen. Dags för den Kanadensiska nationalsången och det blir knäpptyst i hela startfållan. Stor applåd och speakern ropar ut att det är mindre än en minut kvar till start nu.
REJSRAPPORT
Startsignalen ljuder och alla 2572 Triathleterna ger sig av! Jag kommer iväg bra och håller folket i min direkta närhet antingen vid min sida eller bakom mig. De första 7-800 metrarna blir nästintill som att simma solo. Ja det känns kanon och humöret stiger för varje meter som flyter fram. Börjar spana lite längre ut åt sidorna för att se vart alla håller hus, noterar en stor grupp snett framför på både höger och vänster sida, de håller en något högre fart än min egen och efter ytterligare några hundra meter sammanstrålar de båda flankerna in mot “mitten” och mot mig med sikte på den första rundningsbojen där vi ska vika av 90 grader höger. Det börjar bli trångt nu, riktigt trångt och stundtals så klättrar man över varandra för att komma fram. Många som navigerar lite hej kom och hjälp mig, säkerligen mig själv inräknat. Tuffar till mig ett uns extra och håller fötterna på spänn för att slippa greppande händer, ökar på bredden i mina armtag och spänner armbågarna utåt.
Någon lyckas pricka in en fet fot rakt in mitt vänstra simglasöga, den trycks och sugs in mot ögonlocket så att det inte går att se *AJ!*, försöker rätta till den i farten med resultatet att den istället vattenfylls. Får göra en ninjamanöver i vattnet, snabb snurr över till rygg och i samma veva tömma och rätta till glasögat. Lyckas någorlunda och sekunderna senare dyker den stora rundningsbojen upp, blir en enkel rundning. Stimmet man hamnat i nu tycks alla hålla någorlunda samma takt som en själv. Fullt med kajaker och andra båtar i vattnet som dirigerar oss rätt efter att vi på någon vänster kommit ur kurs, 90 gradarn vart mer en 120grader. Titta upp lite extra noga och tar sikte på den andra stora rundningsbojen. Går fort och efter bara några minuter är det dags att vända igen och bege sig hemåt till växlingsområdet. *TJOFF* och ännu en missriktad dänga på samma öga som tidigare, orkar inte bry mig. Har höger öga kvar att visa mig vägen och siktar in mig på mitt landriktmärke och kör på, fältet är ordentligt utspritt nu.
Förstår vid det här laget att min måltid på simningen troligen blir svår att hålla med de tidigare incidenterna som inträffat och siktar helt in mig på att göra ett så behagligt och snabbt sorti det går sista biten o samtidigt ladda inför cyklingen. Paddlar på med stabil 3takt med fokus på fint glid och minimal kraftansträngning. Närmar mig snabbt land och passerar många troligen redan simtrötta atleter de resterande hundratals meterna som är kvar. Kickar igång benen lite innan det blir dags för T1.
1tim 10min – 10 minuter ur kurs
Kommer upp enkelt ur vattnet och växlar, får hjälp med våtdräkten utav “peelers” som sliter av den. Upp och iväg igen hämta min påsa och in i ombytestältet, får en personlig ledsagare som sätter ner mig på en stol och tar min våtdräkt medans jag tömmer min transition bag på mina saker. På med hjälm, skor och sist slutligen nummerlapp och solglasögon medans han stoppar ner våtdräkten i påsen och tar hand om den. Ut ur tältet och till rack nummer 19, plockar cykeln i själva farten och springer till starten utav cykelbanan.
3min 38sek – + 22 sekunder
Ut på Main street och bara trampa lugnt. Det är helt PACKAT med folk längs med sidan utav gatan. Jag showar till det lite samtidigt som jag hör mitt namn basuneras ut – And here we got Jimmy Lejonhammar the only Swede here, give him a cheer!! Ahhh det är sannerligen ljuvligt att höra och publiken verkar uppskatta att men eldar på dem extra, höjer en arm i luften och signalerar att nu är det Rock n´roll time! Tar inte många minuter innan man hunnit ut ur staden och ner till Skaha lake drive´s sjöstrandsväg. Fyller på med massor utav vätska och energi. Pulsen är cirka 145 så börjar sakteligen arbeta ner den med lätta växlar, ett lugn med fokus på andning. Låter mig inte dras med i den iver som många har, men det sitter långt inne. Vill så gärna trycka på och bara susa iväg. Kommer på mig själv ett par gånger då man kikar på pulsen och den helt plötsligt hamnat över 150 slag! Dra ner på växlarna, hålla kadensen och full kontroll på puls. 135-140 slag får blir den ribba som gäller under den första delen. Kommer på mig själv att flera gånger nynna på “just idag är jag stark” medans det vackra landskapet formligen susar förbi. 
Galna sång att lyckas sätta sig på hjärnan, men det är utav mer godo än ondo. Låter även de vackra vyerna få bli ett botemedel mot ivern i benen. Bergen som tornar upp sig på båda sidorna om en, på de lägre sluttningarna är det massor med vinodlingar och på låglandet växer persika och körsbärsträden i mängder. Går riktigt fort och motvinden är lätt, jag passerar staden Okanagen falls redan efter 30 minuter och de första 40km håller jag över 38km/h med en snittpuls under 140, det är en bra start på dagen och valet utav dischjul känns som det rätta. Staden Oliver dyker rysligt raskt upp och lika snabbt försvinner den med folket som gått man ur huse och deras jubel vinande i öronen. Någon kotte vid vägkanten ropar ut att ledarna bara är några minuter framför oss/mig, måste menat ledarna utav age-groupers men iallafall. Tyder ändå på ett helt ok tempo. Efter en tredjedel cyklad så kommer man fram till Osyoos, där blir det en liten kringelkrok och skarp sväng för att inte hamna nere i Förenta Staterna. Börja sikta in sig på Richterpasset, denna underbara backe som “aldrig” tar slut enligt sägnen. Beslutar mig för en första blåstömning just innan klättringen, så nyper åt mig en flaska vatten från den sista depån innan stigningen. Den får fungera som både startmotor för att få igång blåsan samt att tvätta av det som går efter färdigt uppdrag. Gott tecken på att man fått i sig tillräckligt med vätska iaf. Solen har lagom till att man nått botten utav kullen hamnat i just ett sådant läge att den börjat grilla en riktigt väl. Här känns inte valet utav en svart hjälm som det riktigt rätta och svetten börjar så smått droppa där under medans man startar arbeta sig uppåt. Den första utav 3 stigningarna är rätt enkel (har ju ändå varit på både Mallis och uppe i Sälen på träningsläger), planar ut en kort bit cirka 1km innan nästa stigning kommer. Här är helt galet mycket människor, de skriker och springer längs med en medan man trampar uppför. Gör allt för att peppa och skjuta in ytterligare energi så man kan öka tempot uppför. Hänger mig kvar i aerobarsen och pulsen stannar stadigt på 151 slag. Så det är så här det är för TdF cyklisterna när de cyklar upp för vägarna i alperna med all publik, helt underbart! Många är utklädda, den ena mer utspökad än den andre. 10 kilometer senare så når man toppen utav berget och där väntar en än större folkhop, fantastiskt att de alla lyckas ta sig upp hit. Ståendes i den heta solen bara för att heja på oss alla som tävlar! Nu kommer en riktigt brant backe nedåt, mitt första möte med nära döden!! På andra sidan berget är vinden något starkare samt från sidan, helt plötsligt så vill jag inte alls ha dischjul. Får sätta mig upp, flytta rumpan back på sadeln så gott det går och hålla båda händerna på bromsarna. Farten vill gärna skicka iväg en långt över 80km/h men jag nöjer mig med att ligga strax under 70km/h då bakhjulet mer än gärna vill börja leva sitt egna liv, voblar än hit och än dit. De 6-7kilometerna som går utför svischar förbi och sedan kommer det böljande landskapet med de elva kullarna som under 30km kommer försöka hindra en innan man kommer till out-and-back.
Motvinden börjar bli jobbig nu och jag inser att det är dags att öka kalori intaget lite, en första svacka i humöret signalerar att allt inte bara går att skylla på vädret. Med mer bensin i kroppen så börjar jag så sakteligen trycka på lite mer igen, pulsen ligger nu mer kring 145strecket och allt är enligt plan. Out-and-back är en vacker men ändå en något halvtråkigt slinga som går tillbaka bort från mål för att sedan göra en 180graders tillbaka, här får man möta alla sina medtävlande vilket är upplyftande. Alla är lika glada som en själv och det nickas friskt åt varandra. Här greppar jag även min special needs bag som innehåller några flaskor med min egna sportdryck och gels samt en extra kolsyrepatron, just in case ifall någon olycka varit framme tidigare vilket den dock inte varit (ta i trä!). Efter de 30km så börjar landskapet stiga igen, först så lite omärkbart. Man trampar på och allt känns kanon för att när man slutligen kastar ett öga på puls/kadens och konstatera att allt inte är helt rätt. Smygande som döden ifall man inte passar på sig ordentligt. Fortsätter att dricka mycket men börjar bli smått ledsen nu på sportdrycken, blandar ut den lite lätt med vatten för att både få i mig mer vätska i värmen samt att bryta av smaken en aning.
Backen upp mot Yellow lake tornar upp sig och här har vi återigen tusentalet människor som på något sätt lyckats ta sig ut till ingenmansland för att stötta oss. Här möter jag upp Sara som springer med mig och fyller hela luften med GO JIMMY!! GO SWEDEN!! Biter ihop, låter svetten rinna nu och kämpar mig upp för en utav de sista längre tyngre backarna. Längtar till att få komma upp till toppen, vet vad som väntar efter den. Backen nedför, utför. Att få vila benen om så bara för några minuter, shut up legs! Når toppen, backen utför är en utav de värsta, ska självklart vara fullt utav diverse svängar som gör att man får skärpa till sig extra för att inte stå på näsan och vindarna som tilltagit gör resan nedför till ytterligare ett möte med nära dödengubben. Efter kommer en drös med mindre backar uppför och samtidigt som vägen börjas ledas in i en dal så blir vinden mer koncentrerad till att bara bli helt emot. Man får börja trampa för att ens komma nedför, det tär ordentligt på motivationen samtidigt som de sista 20kilometrarna aldrig tycks komma. Som om en brevduva flugit in med vindarna så kommer den första krampen, båda insidorna utav låren börjar demonstrera, lättar upp på växlarna en aning och ökar på kadensen och hoppas de nöjer sig med det svaret. Krampen avtar efter någon minut och jag ser till att fylla på med mer kalorier och hålla upp frekvensen på benen, det får inte bli för tungt. Landskapet öppnar upp sig och jag skådar återigen Skaha lake, det betyder att Penticton och den stundande löpningen inte är långt borta. Vid 165-170km är det till stor del nedför innan man kommer fram till staden och möter folkets jubel för den prestation som genomförts! Under de sista 7-8000 meterna så får man en ny energiboost från alla rop och vägen in mot T2 blir något lättare. Växlar ner ytterligare och börjar ladda mig både mentalt och fysiskt för det sista hindret – de underbara +42000 meter löpning. Och nä, jag nynnar inte längre på “just idag är jag stark”.
5 tim 29 min, tappat 29 minuter från plan. Totalt 39 minuter back.
Tofflar ur och trampar de sista 400 metrarna med fötterna ovanpå cykelskorna, det känns trots den mindre humörsvackan från tidigare riktigt bra. Ser fram emot att få vila rumpan och springa lite. Hoppar av just innan linjen och en funktionär tar hand om min cykel. In och hämta upp min T2 transition bag. In till ombytestältet. Får igen en privat hjälpande hand som packar ner allt jag sliter av mig, inte mycket utan endast hjälmen blir det som jag lämnar efter mig. På med löparskor, vätskebälte och keps. Snabbt ut och möta upp the Sun tan girls. Smetar in (i senaste laget) hela kroppen i solskyddsmedel. Återigen så har speakern lyckas hålla reda på mig – The Swede, Jimmy is about to head out on the run! Stegen känns lätta och planen är klar, en minimal och så enkel löpning som möjligt.
2min 28sek, 32 sekunder till pluskontot.
Inne i stan känner man inte av vinden överhuvudtaget, känslan påminner lite om Örserum 2009(galen värme!). Det är het, riktigt makalöst het och solen står på sin topp uppe på himmelen. Klockan har just passerat kvart i två och jag konstaterar att jag kommer få lägga på ett rysligt tempo ifall jag vill nå drömtiden, räknar efter någon minut och inser att det redan nu är rätt kört. Samtidigt vill kroppen besöka ännu en toa. Hejdar ner fötterna lite då jag ser att tempot ligger några sekunder högt, magen lugnar sig ögonblicket senare. Går ändå och ruvar på att få besöka “the loo loo” bara för att ha det gjort och stryka det från kalendern, vill inte chansa till sista sekunden, når andra depån och hoppar in i första lediga. Där inne är det som en bastu, ser till att lösa det snabbt för att komma ut, det blir som en riktigt befrielse och känns dubbelt så lätt efteråt. Ca 8 av de första kilometerna går genom stan, löpningen känns så fin och behaglig och allt folk som smickrar en med “nice pace, keep it going, looking good (dubbel mening tydligen) och this is easy for you!” gör att man inte känner efter riktigt hur illa ställt det är med kroppen. Här någonstans börjar njurarna hugga till ordentligt för första gången. Befinner mig på gränsen ut mot stan och längs början av Skaha lake drive. Inte en tillstymmelse till skugga att nå så långt ögat når, 30 plusgrader och en bländande sol och vid sidan utav vägen ligger en så fin sjö. Man drömmer om att bara råka få ta ett snedsteg, snubbla lite och få styra fallet en aning åt höger, rakt ner i plurret. Framför mig ligger redan en atlet som gett upp(?), han har lagt sig under ett litet träd som står just mellan sjön och vägen. Tagit av sig på överkroppen och det ser ut som han verkligen njuter. Slår bort alla tankar, försöker ignorera smärtan från njurarna medan klockan min signalerar att jag just gjort första milen på drygt 55 minuter. Försöker dricka från vätskebältet hela tiden men vid det här laget är mina smaklökar så äckligt trött på smaken utav vitargo, vill och måste ha något annat som tar över och kan förgylla denna helvetiska tillvaro i ugnen. Vid varje depå rycker jag åt mig isbitar som jag antingen lägger i kepsen alt innanför tröjan vid ryggen, nedkylda svampar som jag fyller tröjan med och några muggar med vatten som får skölja av mig. Börjar skapa olika mål nu, att få komma fram till vändpunkten och känna att man är på väg hem, gjort halva loppet. Vid 17km så skriker njurarna till lite extra i samband med ett sista försök till att få ner mera vitargo. En depå dyker upp bara några hundra meter efter, in på toan och se om det kan lösa något – nej. Kommer ut igen och skickar hela vätskebältet åt fanders, dags för ny food plan. Ville vänta till efter vändpunkten men det går inte längre, börjar fylla på med cola och massa vatten för att spä ut den en aning. Göra den mildare för kroppen och lättare att ta upp. Samtidigt börjar de värsta stigningarna på banan, det är inte många som lyckas hålla drivet hela vägen uppför och de som gör struttar upp på tå med små pluttesteg. På andra sidan är det en bra bit utför, men det har man ingen nytta utav, går liksom inte att driva upp benen i något speciellt snabbare tempo då man bara kommer snubbla på sig själv. Det böljar än upp och än ner, dessa galna backar. Vem tusan kom på att lägga löpbanan så här egentligen!? Kommer till utkanten utav Okanagen falls, det börjar fyllas på med människor igen längs vägkanten, försöker dra energi från dem men det är svårt. Bara en kilometer kvar till vändpunkten nu, krigar mig vidare för att få checka av det första målet och få vända av hemåt till målet igen. Det går nedför ända fram till den fysiska vändpunkten, mitt nummer ropas upp och de gör sig redo för att langa över min special needs bag. 5 meter efter 180gradersvändningen så får jag min påse som är full utav nya flaskor till mitt bortkastade vätskebälte. Flaskor fulla med den sörja jag inmundigat senaste +7 timmarna, plockar ur en gel från påsen innan den får flyga all världens väg rakt ner i en sopbinge. Rycker åt mig en ny mugg cola ist vid den kommande depån just efteråt och känner mig trots utmattningen nöjd med det beslutet. Det som var nedförsbacke in till vändpunkten blir nu en härlig uppförsbacke, så svårt att hålla steget igång nu. Bryter av och tar ett par gående steg bara för att lura kroppen att det är över. Det fungerar och efter någon minuts gång så driver jag på det igen, vidare. Siktar in mig på nästa depå, där ska jag lugna ner mig. Det blir min nya plan – att mellan depåerna hålla upp steget och ligga på en 85-90rpm. Väl framme så blir det vatten, cola, isbitar och melon. Fyller colamuggen med lite vatten och sedan is, dricker upp och sköljer ner med det sista vattnet, en bit melon bara för att få något som tar lite plats i magen. Det tycks fungera rätt bra för mellan varje station så håller jag igång och har åtminstone en fart som är något högre än gång. Bara ett par backar kvar nu innan jag återigen befinner mig i ingenmanslandet ute på Skaha lake drive längs strandkanten. Nu sakteligen så börjar ett tunt molndis fylla himlen, kommer på sig själv att man man inte längre behöver gnugga en massa svett ur ögonen. Fortfarande varmt men den värsta grillningen avtar och det går något lättare att andas. Tänker tillbaka på hur det måste varit förra året då temperaturen var +37 grader och känner mig för stunden rätt lyckligt lottad. Det blir några snabba toabesök till, vet inte om det är bara för att vila elr om kroppen verkligen vill få ut något. Det bjuds inte på mycket väl besöken sker även om det känns bättre en kort stund efteråt. Vid milen kvar kommer jag återigen ikapp en kille, vi har passerat varandra ett par gånger nu de senaste 12km. Han undrar om vi ska försöka hålla ihop och lägga oss på ett 4.50min/km tempo. Inte en sportkeps returnerar jag då den senaste milens marschfart legat på över 6min/km, finns liksom ingen kraft att uppbringa till en sådan ökning, det är iaf vad hjärnan säger. Nu börjar det även rycka till en del i lår och vader, signalerar för kramp. Lägger om min redan hasande jogg till att bli än mer underben och mindre höft & lår. Vägra vika ner mig utan nu börjar det krigas ordentligt för att komma framåt, till varje pris! Det är inte alls långt kvar, mindre än en ynka mil. Sådant springer man ju nuförtiden med lätthet utan att ens tänka en negativ tanke. Möter massor utav atleter som är på gång ut, de som bara hunnit en mil och har 3 kvar. Det får mig också på lite bättre humör, skadeglädje eller bara vetskapen om att det finns dem som har det minst lika plågsamt som en själv. Nytt mål – det blir att yo yo köra med några utav de tävlande som är framför mig. De kör en något liknande strategi som min egna. Kilometer för kilometer, depå för depå. Uppåt uppåt längs South Main street, en lät lutning upp sett till de tidigare men efter en sådan här lång tid och distans så känns allt som Mount everest bara det går uppåt. Kilometerskyltarna tickar ner samtidigt som gps klockan, synchade i samkör – första gången det sker. Känns som en befrielse då det “bara” är 4km kvar. Jag struntar i det som jag tror är sista depån, vill bara korsa finish line nu, så fort och snabbt det bara går! Kilometermarkering för 39k kommer, klockan piiper till. 3 kvar nu, nytt mål – håll jämnt flöde på stegen nu ända in till målet.
– Piip igen från klockan och skylten som säger 40km passeras inom de kommande 5 sekunderna. 2000 meter kvar, kroppen skriker verkligen till hjärnan att inget är kul och hela världen är en elak plats full av ondo!! Tänker inom mig att – gjorde jag ett misstag som inte passade på att plocka bara något enkelt i den sista depån, något som kunde fått mig på andra tankar bara under några minuter!? Kommer ner till målområdet och där svänger vägen av åt vänster ut längs hela strandvägen bort från det som ska avsluta lidandet, måste först ända bort till andra ändan utav Lakeshore Drive och visa upp sig för hela staden innan man får ta emot det slutliga jublet. Plågad och nerkörd, vill helst bara stoppa ner hela huvudet i skorna. Klockan piper igen, 41 kilometer! En sista depå uppenbarar sig från ingenstans! Hugger tag i den första mugg jag ser, sveper halva innan jag skickar iväg den slibbiga sportdrycken, magen vänder sig ut och in. Tar några steg och lugnar ner magen, njurar, kropp. Sista kilometern, jag ökar på igen vill spurta de resterande 800-700-600 meterna men känner mig lite larvig då jag kommer ikapp en massa folk. Försent att göra något åt tiden som är utan passar istället på att bara njuta de sista 500 meterna. Lugna fina lätta steg igen, ta åt mig utav äran och berömmelsen! Smärtan är kvar men det betyder inte längre något, den är sekundär, eller nä inte ens det, den är nedåtprioriterad att hamna långt ner i källaren. Ingen smolk i denna njutningsbägare. Målet, finish line närmar sig fort och solen värmer återigen min rygg. 200 meter och det är med ett tunnelseende som jag noterar det som finns framför mig. 100 meter och folk hänger över staketets kanter in mot upploppet. 75 meter här börjar läktarna och det blir än trängre, folk som nästan skriker en i örat! 50-25-10 meter, jag drar på mitt största leende och hissar mina händer mot skyn! Drar ner på tempot de resterande metrarna som kommer och känner målbandet smeka min bröstkorg skriker ut min lättnad samtidigt som jag slår en slag i luften för denna seger, över naturens makter men främst över mig själv.
4 tim 31 min (aktiv tid 4 tim 16 min), tappar 61 minuter. Totalt 100 minuter i fel riktning.
Totalt 11 tim 17 min, 403 overall, 72/240 age group
POST RACE
Inne i målfållan får jag 2 tjejer som mina privata livvakter, skyddar mig från allt de onda. Leder mig bort till Atlets garden där vi krigshjältar får vård och omsorg. De hänger över mig likt skyddsänglar och övervakar alla mina steg, kroppen känns och är troligen helt trasig. De sätter ner mig på en stol och erbjuder mig vad som helst, dock endast i matväg. Jag är inte riktigt sugen på något så de skrapar ihop ett pottpurri utav lite gott & blandat. Får i mig en bit pizza och en halv burk med sprite läsk. Kroppen skälver en del och de hämtar en foliefilt åt mig. Riktigt skönt och behövande, trots värmen som är i luften så har jag en lätt frossa. Lägger mig ner en stund på marken, försöker se om jag kan få pulsen under kontroll. Fortfarande över 100 slag/minuten 10 minuter efter målgång. Sakta sjunker den och efter ytterligare 10 minuter liggandes så har jag fått ner den till strax över 80, det får duga. Sätter mig upp igen, min änglar vägrar lämna min sida så jag ber dem dra några kanadensiska skämt, glömmer bort dem lika fort jag hör dem – skrattar iallafall gruvligt åt ett utav dem så det måste ha varit bra. Runt omkring mig sitter hundratalet andra Triathleter och det fylls hela tiden på med fler, en del spyr så fort de får något i magen, andra gör som jag gjort och lägger sig ner. Några är lite styva och låtsas om att detta var väl inget, allt är frid o fröjd. Efter cirka 20 minuter med mina änglar säger jag åt dem att de inte behöver sitta där med mig och att allt är helt fridens nu. Den ena lämnar mig medans den andra passar på att vila ut några minuter till vid min sida, de har tydligen haft det riktigt tufft de med. Blir sedan överlämnad till mina medtävlande, vi sitter och småtjattrar lite. Drar några skrönor om dagens strapatser, sitter kvar i nästan 2 timmar och bara insuper allt, veckan som varit, det som hänt under dagen de 11 timmarna man varit där ute och krigat på banan, det som händer just i detta nu där vi sitter och pratar. Inser sorgset att detta är den sista Ironmantävlingen just här, 30´ionde gången gillt och vilken fest det är. Åker slutligen tillbaka upp till huset, tar mig en snabbdusch och beger mig ner till målet för att ta emot de sista som varit ute och krigat i över 15-16 timmar. Den sista som passerar mållinjen gör det med 4 sekunders marginal på 16tim 59min och 56sek, jag hade troligen gett upp långt innan dess, respekt!
